Jag träffade I höst en mycket snygg kille.. Molle.
Han och jag fann varandra och jag blev som vissa säger på tjocken!
Det är det mysigaste som finns, att få vara dräktig...
Söndagen den 17:e december är dag 65, så jag kan inte för mitt liv förstå,
varför förlossningen startade upp redan den 13:december!! På dag 61!
Det började inte som förra gången heller...
Då höll det på och körde hela dagen, det gjorde det inte nu.
Famijlen ( utom matte) gick och lade sig där runt 22.
Och som ett bombnedslag hände något i kroppen...
SÅ jag ropade på matte, som förvisso satt bara en meter i från...
Hon kom och klappade mig och pratade så lugnande så jag började känna mig trygg igen.
Så hittar hon helt plötsligt på att hon inte har tid att sitta med mig...
Hon går ner i källaren...
Nu tänkte jag många dumma fula ord som jag inte har tänkt skriva...
Efter bara någon minut kom hon upp igen...
med händerna fyllda av saker...
Hon hade såklart gått för att hämta skydd till soffan. Att jag inte tänkte på det!
Så här efteråt så kan jag känna att jag kanske inte tänkte riktigt klart...
Så är allt igång, matte är underbar och sitter och klappar och stryker mig, lugnar mig och masserar mig.
Så efter ytterligare en stund så trippar hon iväg och hämtar ner Tova.
Det kan man säga mycket om. Ett barn som går i skolan?! Och på en onsdagskväll!
Då kan man väl inte väcka henne mitt i natten heller!!! INTE ens för en förlossning.
Men matte tycker tydligen inte som jag... och tur att vi är olika... :)
Efter många värkar så kommer äntligen lite av processen igång.
Förra gången var det så lättsamt, plopp plopp så var kattungarna ute...
Nu gick det tungt!
Efter en bra stund hade så mycket kommit ut att matte kund få tag i och hjälpa till,
och DET är jag tacksam för.
Hon höll i början bara fast benen så att bebisen inte åkte in igen...
Men det går ändå mycket tungt och kroppen hjälper inte till...Den är inte redo egentligen!
Så efter ytterligare ett tag så hjälper hon till och drar när jag får värken.
Tack och lov, Efter 4-5 värkar så är bebisen äntligen ute..
Hon är så vacker! Ser precis ut som jag gjorde! Och nästan som Memory...
Hon ska få ett tilltalsnamn lite senare. Och till sommaren ska hon begravas i stugan.
Men åter till nuet.
Hon levde inte när hon kom ut, och födelsevikten skvallrar om,
att hon nog inte levt sista dagarna heller. Hon vägde 80 gr. Att nosa på henne var konstigt,
samtidigt som det var underbart, hon är ändå ett liv av mig och Molle.
Helt outstanding! Hon låg där och var så vacker, så ut som om hon sov.
Jag tvättade och slickade henne torr, precis som jag skulle gjort om hon levde, kanske hon börjar leva...
Matte gjorde nåt som hon sa masserade hjärtat och så blåste hon rakt på henne,
hon kan ju inte ha snappat upp att vi katter HATAR just det... ;)
Hon slungade oxå lillan, och det kom ut en hel del vatten...
Men hon blev inte livligare för det...
Jag och Tova grinade i kapp... och matte sa att det var sånt som händer,
att de där uppe kallade på även små liv ibland, för deras eget bästa..
Natten är sen och Tova får gå upp och lägga sig och försöka sova för att orka med skoldagen i morgon.
Efter en halvtimme så böjrar värkarna om. Men egentligen kan man inte säga att det var värkar,
för det var då inget som kunde jämföras med förra kullens värkar,
då trodde jag att varje värk skulle ta kål på mig.
Men det gjorde de ju inte... såklart.
Hur som helst denna bebis gick tungt den med, och jag är glad att jag hade matte där
och hennes lugn,
hon masserade min mage så bra och hjälpte till, för ärligt talat...
jag tror inte att kroppen ville ha ut bebisarna ännu,
fast jag märkte ju att det var precis de kroppen jobbade för...
Efter några värkar började det närma sig och återigen så hjälpte matte mig,
krystvärkarna som jag hade förra gången uteblev helt...
det var med vilja som jag fick trycka ut bebisen...
Den här var mörkare och levde tack och lov.
DÅ börjar matte grina...
Hon är konstig hon!
När jag grinade på mitt sätt så var hon lugn, nu var jag glad,
och där satt hon och brölade!
Kan någon förklara det??
Denna gång är det oxå en flicka, hon är svarttigré, ser ut som en liten svart tiger på benen...
Hon vägde 108 gr, så hon var förvisson inte tung,
men med tanke på att hon är född lite för tidigt så är hon normalviktig...
ja eller jätteviktig.... tolkas fritt :)
Så efter en bra stund så sätter det igång igen.. Inge krystvärkar denna gång heller..
Men matte hjälper till att massera ut bebisarna med sina magiska fingrar.
Denna gång är det något konstigt!
Vart helt förvirrad då jag såg bebisen!
Men vad ska man göra... det är bara att gilla läget!
Nä, allvarligt så här såg det ut när sista bebisen kom ut.
Känsliga tittare varnas...
Detta var oxå precis som förutspått en svarttigré.
Kille denna gång. På 100 gr.
Livs levande han med, Matte brölar igen....
Hon måtte vara tröttare än jag...
Och jag är helt färdig! Totalt slut!
För att knyta ihop denna berättelse så är jag ledsen över min ängel,
att hon inte fick stanna med oss,
men jag är otroligt glad för mina levande änglar,
för de kommer nog att vara som söta som änglar hela livet!
Ser ni? De är lika som bär!
// Lyckliga mamma Puzzel