Jag for i slutet av november till en ur snygg och häftig kille i Luleå.

Sibiriska katten Bailhey Big Beast även kallad ”Punkar” Hasse.

Vi kom nära varandra och allt kändes bra!
Jag var förstås helt säker på att jag var gravid redan innan jag lämnade Luleå, men för matte tog det mycket längre tid, alla behöver inte bli som Puzzel. Påträngande och fjantiga.

Ibland skrattade jag åt henne så jag fick magknip, HUR kan man tappa kontrollen över sig själv så.
Fast visst blev jag avis ibland också, jag vill ju också mojsa som hon. Om jag bara skulle tordas att slappna av så.

Matte trodde nog också att jag var gravid men säker var hon inte förrän det var bara tre veckor kvar. Hon trodde att det var en eller två, jag trodde på två, Husse som är en optimistjolle trodde på tre eller fler… Ja, ja han är härlig han.

På torsdag den 2 februari kände jag mig jättekonstig! Helt ur gängorna, matte som märkte det på en gång, var som ett plåster på mig. Irriterade som aldrig förr.
Dessutom hade jag fått straffet att flytta ner i gästrummet, vad nu det skulle vara bra för?! Matte säger att det är för att hon inte vill ha kattungar på övervåningen. Särskilt när barnen har främmande. Mycket man inte förstår. Nåja människor är knepiga varelser!

Jag var som sagt mycket konstig i kroppen, det var som om den inte ville hänga med, inte göra som jag sa, hade ett eget liv…
Efter 12 på dagen så infann sig ett lugn inom mig. Jag lade mig ner på sängen och vips så drog kroppen ihop sig! Oj så lycklig jag var, äntligen skulle jag få träffa mina bebisar!
Det var relativt täta värkar, men inte alls så onda, var det inte värre än såhär så är det ju lunga puckar.
Matte som också känt mitt lugn förklarade att hon skulle vara med mig vare sig jag ville eller inte. Klart jag ville men lite svårt är det att säga nåt när matte bara pratar och pratar, hon låter inte mig få en syl i vädret! Tja inte för att jag kan prata så men i alla fall…
Hon höll sitt löfte såklart och jag är otroligt tacksam, hon är verkligen ett stöd att lita på. Hon älskar mig för den jag är.
Hela kvällen och natten fort löpte i samma stuk,
värkar var femte minut..
Sovdags och matte tog min fäll och lade den vid hennes huvudkudde, och hon lade mig där också. Så skönt att ha hennes hand masserade på magen. Hela natten gick och ingenting hände, matte sov nog lika lite som jag (ingenting).

På morgonen var matte orolig… och jag började vara rätt trött. Hon väckte barnen som skulle till skolan och sen ringde hon Monica, för att nåt måste göras…
Monica tyckte precis som matte att det var dags att kontakta Veterinären Gertrud.
Jo men tjena som om jag vill till veterinären nu….. Skulle inte tro det! Om hon frågat mig!
I alla fall Gertrud tyckte att vi skulle komma in så att hon fick titta på oss (mig och mina bebisar)

Sagt och gjort. Kl 10 var vi på kliniken och vi fick ta ett kort på magen. Två små söta bebisar!
Jag visste det! Jag visste det!
Mina värkar hade dessa 22 timmar varit för svaga så de hade inte tryckt ner bebisarna i rätt position.
Jag fick en spruta med kalk och Gertrud hoppades att det skulle hjälpa, vi skulle återkomma kl 14. Och hade det då inte hänt något så skulle det bli en ny magporträttare (röntgenbild) och efter det eventuellt kejsarsnitt. Hemska tanke….

Måtte detta hjälpa.

Vi for till mattes pappa i stan. Stängde in Nisse på toaletten och placerade oss själva i köket.
Matte kokade te och ringde Monica för kejsarsnitts överläggande och hopp. Det beslutet ville inte matte att ta. Sedan ringde hon till min mamma Cleo:s matte. Lena Lundmark i Kåge.
Hon har nämligen varit i denna förlossningssituation två gånger av tre…
Tips tankar idéer ja matte behövde verkligen stöd nu. Jag med och matte gav mig det! Hon kramade mig och strök mig så underbart. Jag älskar henne!

Helt plötsligt 1½ timme drygt efter att jag fått sprutan så hände det nåt i kroppen.
Istället för mina värkar så kom det en kramp i kroppen. ONT så inåt … gjorde det. Och sen var det som om en kork slapp. Jag fick en värk till och en till och matte, hon bara försvann!!!
Som tur var hon tillbaka tio sekunder senare… med handdukar..
Hon slet upp mig ur åkburen och nu vart jag arg. Där inne skulle jag vara! Punkt slut.
Men hon skulle bara bädda med handdukar istället för fällen. Att jag inte förstod det…

12.08 kom en kramp som var så kraftig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, var tvungen att göra något.. Tog tag i mattes hand och bet till. Hon pratade på som vanligt med sin lugna röst och sa att jag var så duktig så. (Fast jag BET henne, Ja hon är knepig hon.)
Och plopp så kom det ut en halvunge.
Nästa kramp var lika ond och jag bet igen, men mer kontrollerat denna gång, för nu vart jag inte överrumplad. Bebisen kom inte längre ut. När tredje krystvärken kom tog matte tag i bebisens underkropp och hjälpte till. Värdens sötaste tjej var född! Så underbar hon är!
Slickar henne torr sen ville matte sköta henne medan jag äter moderkaka och det är väl helt ok, oj vad energi den gav, min ork kom tillbaka för ska sanningen fram var jag mycket slut.

Efter 65 minuter så kom helt plötsligt en till kramp som överrumplade mig även den. Det är trångt i åkburen och lillan är i vägen. Matte norpar åt sig henne och sätter dit sin hand istället.

Även denna gång biter jag tag i hennes hand. Och plopp säger det och nästa kisse är ute, det gick smidigt! Det är en stor kille! Det vet vi för han är alldeles gul. Och jag kan bara få gula hanar.

Var till veterinären och matte tackade henne för hjälpen. Vi var alla lättade över att det gått så pass bra ändå.
På vägen hem somnade jag och sov som en stock!

Tack matte för din omsorg! Skulle inte klarat det utan dig.

// Galina